Två ryggsäckar rör sig på avstånd, tre till ansluter. Jag ser dem genom fönstret från min position på bortre lång. De sitter på ryggen på de som vill åka skridskor. Med steg av beslutsamhet går de tillsammans mot hallen. Beslutsamhet i att mästra det som inte tidigare gjorts. 

Skena efter skena möter det frusna vattnet när åkarna kliver ut på pisten. När två hårda material möter varandra med en mjukhet blir ögonblicket ljuvt. Kroppstyngden belastar stålet och böjer möjligheten för vad som kan ske. Tillsammans, åkare och skena, glider de iväg. 

Tyngden av sammanhanget smälter isen och ger fart. Sakta till en början och sedan med större fart. Farten kommer av den försiktiga behandlingen av underlaget med den vassa eggen. Vass nog att skära djupa sår men ren nog att bara röra det nödvändigaste för målet att glida i önskad hastighet. 

Lugnt och med kontroll rör sig de runt varvet. Varje varv passerar bortre lång och fartvinden fläktar i byxbenen. För ett ögonblick får vi kontakt, sen tillbaka till den egna sfären. Skär byter av skär, tyngd flyttas och accelereras för att nå önskad hastighet. Ibland sprider sig ett missnöjt grin över ansiktet på åkaren, när skäret inte sitter som det ska. Nästa varv sitter det och då är ansiktet annorlunda. Den grad av koncentration som den övade rörelsen kräver, kräver total automation av resterande rörelser. 

Skenan och kroppen lämnar isen, sinnena och huvudet stannar kvar en stund till. De undersöker vad som egentligen hände på den frusna ovalen. Det tar ett tag, men se hinner de ikapp varandra. 

Ryggsäckarna rör sig igen den här gången lämnar de ovalen. Lämnar för att återkomma.