Att vara helt och hållet nybörjare på något är en skrämmande känsla. Det innebär att jag behöver kasta mig ut i en okänd miljö och försöka landa på fötterna. Det är dock så att i den okända miljön så vet jag inte helt var jag ska sätta fötterna och inte vad som finns under mina fötter.

Den senaste gången som jag var nybörjare var i fredags och det okända var Tango. Passionen och stolthetens dans. Jag saknar en välutvecklad rytmkänsla och har svårt när jag inte själv får bestämma vart mitt nästa steg ska vara. Det innebär att jag inte så ofta varit på dans med svåra steg.

Som Head Coach för det Skandinaviska utvecklingsprojektet för skridsko inom ISU så vill jag gärna ta med ungdomarna utanför deras trygghetszon. Tango är långt utan för zonen, även för ledarna. Det är i den här stunden som ledarskapet börjar. När förutsättningarna är annorlunda än vanligt så ställer det större krav på mig som ledare. Om jag vill att de aktiva ska ansträng sig till det yttersta så måste även jag visa att jag är villig att göra detsamma. En ganska enkel teori men betydligt svårare i verkligheten.

Tangolektionen började med att vi värmde upp med olika individuella övningar, vi var inte redo för att öva par dans än. Att se en skicklig lärare bryta ner en rörelse till detaljer och sen bygga upp den igen är som att se konst skapas. Processen är vacker att skåda. Yrkesskickligheten ligger i att anpassa svårigheten efter individen. Att först sänka sig till den nivån där mottagaren befinner sig för att sen börja lyfta den mot nya höjder kräver en trygghet i den kunskap som läraren besitter. Att vara så säker på det man kan att det finns rum för flexibilitet. Att vara så trygg i sin ledarroll att man kan skapa trygghet hos mottagare, det kräver styrka. Jag blev djupt imponerad av dansläraren under den här lektionen.

När vi väl värmt upp så var det dags för par övningar och något som kunde liknas vid dans. Från att vara helt okunnig i tango till att börja förstå rörelsemönstret och stegen var en häftig process. Att känna att jag mästrar något ger mig självförtroende och ökar min självkänsla. Det är varför jag vill att ungdomarna i projektet också ska få känna på dessa övningar utanför trygghetszonen. Jag vill att de ska få känna känslan av att mästra uppgifter och fyllas av självtillit och självförtroende. Den känslan är starkast när övningen är helt ny.

Att vi valde tango som övning var lite av en slump, när man ska fixa något i ett annat land så får man ta vad man får och den här gången gavs möjlighet till tango. Vi ville ha någon form av dans.

Att skridsko och tango hade så närbesläktade rörelsemönster var nytt för mig men den effekt det fick på skridskoåkningen dagen efter var häftig att skåda. Att få åkarna att förstå ett och annat om stolthet, rörelsekvalitet, passion och kommunikation var målet. När de sedan var så snabba att föra över det till sin gren var imponerande. Det blir mer dans och tango på kommande läger. Tango är inte längre något obskyrt som sker i Finland och Argentina det är något som skapar bättre skridskoåkare.

Berlin Okt 2015

/Sebbe