Helsingfors bana, Oulynkyllä, i regn är inte lättåkt. Det fick våra svenska åkare erfara, tillsammans med de bästa juniorerna från resten av världen under Junior-VM i skridsko. Mästerskap utomhus är alltid en fråga om väder och vind. Jag gillar skridskoåkning utomhus och det var rättvisa förhållanden den här gången.
Sitter i köket efter avslutat Junior VM i skridsko. Det far många tankar genom huvudet. Reflektioner kring hur det kunnat vara och hur det var. Vad jag kunnat göra bättre, vad vi som organisation kunnat göra bättre, vad klubbarna kunnat göra eller har gjort och vad vi som organisation kunnat gör annorlunda. Det är svårt att komma fram till ett svar. Det är naturligtvis många olika faktorer som spelar in i det slutgiltiga resultatet.
Vi for till Helsingfors med två åkare. Två åkare, våra bästa och starkaste. Så gjorde även de andra länderna. Jag tycker inte att vi nådde vår fulla potenial. Vi försökte men det räckte inte.
Min inställning är alltid att aktiva gör sitt bästa och de kommer att göra så utifrån vad miljön skapar för möjligheter. Ingen kan anklaga dessa åkare för att de inte försökte, för det gjorde dom. De gjorde sitt allra bästa. Vi har bara inte nivån som krävs för resultat högre upp i listan. David och Wille ägnar många timmar till att träna och tävla på skridsko, precis som många andra i Sverige. Vad vi som är runt dessa killar, och även runt andra åkare med ambitioner, behöver fundera kring är om vi verkligen gör rätt saker. Gör vi det som de behöver för att kunna formulera och nå sina mål. Att säga att vi inte har rätt åkare eller att de inte gör det som krävs blir som att skylla på eleverna när skolan inte nå målen.
Vi som verkar som ledare är oerhört viktiga i de här sammanhangen, att lära och utbilda för skridskoåkning oavsett nivå. I samtal med ledare från Japan, Kanada, Tyskland och Norge kommer det fram några punkter som jag funderar på om vi i Sverige borde bli bättre på. Det finns en stark trend kopplad till dataanalyser. Juniorvärldsmästaren på 1000 och 1500m Allan Dahl Johansson’s tränare belyser vikten av att samla och analysera data för att kunna belasta sina åkare på bästa sätt. Japanerna samlar och analyserar data efter varje åkares lopp och har långa möten varje kväll för att kunna ge sina åkare bästa förutsättningar för nästa dag. I Kanada finns alltid ett team runt åkarna med kompetens inom olika områden och en stark tradition av dokumentation.
Att tillsammas med åkarna ta ett delat ansvar för dokumentationen och använda den data som kommer ur dokumentationen förefaller vara en framgångsfaktor. Tittar jag på hur de åker skridskor så är även det annorlunda från hur vi i Sverige gör men det skiljer sig även mellan nationerna. Det verkar inte vara någon överdriven fokus på att sitta djupt. I samtal med den andra tränarna kring skridskoteknik kommer sitthöjden långt ner i fokus. Det förefaller vara viktigare med timing och riktning på skäret. Att vara kompakt och på så sätt kunna flytta hela kroppen samtidigt är av vikt.
Tyska ledare upplevde att det var svårt att få deras åkare att inte åka rakt fram i varje skär. De ville att de skulle ha en större bredd och de skulle styra ut skäret en aning. Det är spännande att vistas i miljöer där många tänker skridsko och dialogen kring sporten går högt och lågt. Jag känner att det är vikitgt att jag delar med mig av det som jag som förbundskapten får erfara under dessa resor, så att vi som skridskonation kan bli bättre. Det är Sverige som tävlar i Junior-VM representerade av individer. Därför är det viktigt att vi tillsammans skapar de miljöer som behövs för att kunna ge de inidivider som vill chansen att konkurera internationellt och inte bara deltaga.
/Sebbe