Längre bort, i en annan stad lyser skenet från strålkastare över en frusen ruta. Varv på varv blandas med korta impulser av kraftfulla inslag, skridskor glider och blandas med koncentrerade leenden. Det är lite kallt men i omklädingsrummet finns värmen. Några är klara och samlas redan där. 

De som är kvar ute har några varv kvar. Röda, blå och svarta gestalter svävar fram över den frusna ytan, längs linjer, mellan linjer i diagonala rörelser. Två personer har stannat för att samtala kring något men ingen annan hör. De verkar växelvis föra samtalet. En tredje ansluter sig och tar över. Kort paus sen avviker de två och lämnar den tredje till sitt öde med en ny tanke. 

Omklädningsrummet fylls med åkare som behöver värme. Händer och fötter kommer sakta tillbaka till normal temperatur, processen är smärtsam. Vita fläckar blir röda innan de återfår färgen de har till vardags. Samtalet i rummet är lågmält. Det pågår på flera håll men mer som ett sorl än en tydlig diskussion. 

En sakta promenad väntar på andra sidan dörren. Runt hörnet i snön med korta steg mot ett annat hus där inte bara ljuset och värmen finns utan även kaffet. Här är samtalet intensivare och högre. Förlorade eggar, missade skär och stumma ben avhandlas med engagerad intensitet. Drömmar om morgondagens träning när förändringen ska ske vädras. 

Jag älskar miljön och tanken på att vara tillsammans för att verka för förändring och förbättring av förmågor kring rörelse över is och barmark. Att med andra utmana sina förmågor och utvecklas i rörelser som stimulerar och gör att jag kommer till ro. Skridskoåkning är att utvecklas fysiskt och meditera samtidigt.

Ta dig ut på isen och prova.

/Sebbe