Tre stämplar senare, JWC i Minsk

Junior världscupen i skridsko i Minsk, Vitryssland.

Att representera Sverige är något extra och något som aktiva drömmer om. De som lyckas teckna ner den drömmen får en plan. Att sedan fylla den planen med händelser och aktiviteter gör det möjligt att få leva drömmen. Tillsammans med tre skridskoåkare som har lyckats teckna ner sin dröm och följt sin plan reste jag till Minsk för att de skulle få mäta sig med några världens bästa i Juniorvärldscupen.

En enkel resa trodde jag, men ack så fel jag fick. Vi tar det från början. Vi hade tagit höjd för resan och träffades redan på onsdag kväll för att övernatta på Arlanda och ta det första flyget till Warsava för vidare transfer till Minsk. Övernattningen gick fint och med en stadig frukost i magen gick vi mot gaten, checkade in och gick ombord. Flyget lyfte på utsatt tid och tog oss till Polen.

Vi hade 4 timmar på Chopinflygplatsen att fördriva. Med lite planeringssamtal och lite snack om hur vi skulle bete oss under perioden tillsammans fick vi tiden att gå, intet ont anande. En lättare lunch och sen gjorde vi oss redo att borda planet.

-Kan vi se era dokument, sa en kontrollant från det polska flygbolaget. Fram halade jag pappren på hur vi var inbjudna till Vitryssland och att visum hade vi fått order om att söka på plats.

Jag kan inte släppa ombord er utan rätt stämpel, samma kontrollant igen.

Det är rätt stämpel, svarade jag. Det är den stämpel jag har fått från det Vitryska idrottsministeriet.

-Den ska vara fyrkantig, den här är rund, hon stog på sig.

Jag började bli aningen irriterad men insåg att det var inte mycket jag kunde göra utan jag ringde Vitryssland. De fick förklara för Polen att vi var välkomna och det var ok.

Jag trodde aldrig att jag skulle jobba så hårt för att få komma in i Vitryssland. Vi ville in, Vitryssland ville att vi skulle komma men Polen var emot. Vi kom inte med flyget.

Med många samtal till Minsk och viss möda skaffade vi en fyrkantig stämpel, fel stämpel igen. Den skulle vara blå. På telefonen igen och prata med Minsk, en stund senare kom ett dokument med en blå fyrkantig stämpel. Tyvärr hade då sista flyget gått.

Vid det här tillfället så börjar det gå upp för flygbolaget att det kanske var de som inte gjort helt rätt. Först kom en voucher för mat i restaurangen på flygplatsen, sen kom ytterligare vouchers. Taxi till och från hotell, middag på hotellet och övernattning sen nya billjetter dagen efter med ett annat bolag.

Iväg till hotellet och ut och röra på sig lite, lång dag och stela muskler. Vi var trots allt på resa för att tävla mot några av de bästa i världen och även om flyget inte kunde hjälpa till med de bästa förberedelsera så kunde åtminstone vi göra vad vi kunde. Jogging och en stund på ett utegym i Warsava blev lösingen.

Efter en natt spenderad i Warsava så såg vi fram emot att ta oss till Minsk smidigt och enkelt. Vi var där tidigt 4 timmar innan. Ingen från flygbolaget var där. Det var bara att vänta. Två timmar innan var vi klara och hade checkat in vårt  baggage efter lite diskussion angående stämplar och papper. De här gången hade jag tre likadana papper med tre olika stämplar. Nästa utmaning var säkerhetskontrollen, en kontroll som visade sig ta 1 timme och 20 minuter. Lite snabbt handlade vi några smörgåsar innan vi trodde att vi skulle få sätta oss på planet.

Vi passerade sista passkontrollen in till en mindre del av flyplatsen.

-Bing bång, flyget mot Warsava är försenat med två timmar på grund av dimma, sa en röst i högtalarsystemet. Det verkar som om alla här var emot att vi skulle ta oss till Minsk, Polen och vädret. Det var bara till att sätta sig på samma stol som dagen innan och vänta på att planet skulle lyfta. På klockslaget för boarding var vi vid gaten redo att borda. Lite luttrade, stod vi kön för att kliva på, med en känsla att det inte skulle gå enkelt. Mycket riktigt så var det problem igen. Dubbelbokade säten! Det tog ungefär 50 minuter att lösa detta dilemma. Tillslut klev vi på planet inte helt säkra på att det skulle gå.

Upp i luften, äntligen, efter 2 dygn från de jag lämnade hemmet och 1 dygn efter planerad ankomst. 00:20 på fredag natt klev vi ut ur flyplatsen i Minsk för transport till hotellet. Vad som skulle vara en lugn och kontrollerad uppladdning blev till ett kort och intensivt uppvaknande, tävlingsstart 11:00. På banan 09:00 för värmning på is och för att göra sig redo för 1000m. Jag hade min tankar kring hur det skulle gå men var tvungen att gjuta allt mod jag kunde i grabbarna som skulle tävla.

Första distansen gav 2 personliga rekord på tre starter, vi kanske alltid ska har en rörig resa till tävlingar. Andra distansen var inte sämre 2 personliga rekord på 2 starter. Det var överaskade och tunga huvuden som landade på kuddarna på Hotel Sporttime.

Dag två och tävling igen. 500m och 1500m på schemat. 2 personliga rekord på 5 försök, skapligt facit men tanke på resan. Att sedan Willhelm avslutade med att roffa åt sig 14 VC poäng i massstarten gjode inte saken sämre.

Att i sånna här sammanhang vara ett lag och ha med sig en ledare som kan ta ansvaret för resan är avgörade för prestationen. Att sitta tillsammans och uppleva situationen gör det enklare. Vi kan nu se tillbaka på en gemensam historia och har skapat ett bestående minne. Det är genom situationer som dessa som värdegrunder och värderingar testas och befästs. Vi blir en grupp med ramar att hålla oss inom.

För den här resan känner jag att det är viktigt att rikta ett stort tack till organisationskommiteén i Minsk och till Bent-Erik Brenden på Skridskoförbundet utan dem hade det varit mycket svårare att ta oss till tävlingarna. Att ha två organisationer i ryggen gör arbetet lättare. Vi kommer närmare och snart är vi med och tävlar om de fina platserna.

/Sebbe

Leave a Reply