Det har passerat några dagar sen passagen under målportalen i Mora. Jag har haft tid att reflektera över loppet, händelser kring och inom mig.  Att springa en lång distans handlar väldigt mycket om att balansera resurser. Det går inte att kämpa från start för det räcker inte energin till. Att i perioder slita sig fram går men sen måste de balanseras med stunder av lugnare insatser. Precis som livet i övrigt.

En av det stora frågorna jag funderade över innan och även nu haft tid att reflektera över är: hur kommer kroppen att klara belastningen? Vilka krämpor kommer under loppet och vilka blir bestående?

Dagen efter så var det värsta smärtor i knän, höfter, axlar och tår. Knän och höfter var trötta och slita, vilket ledde till inflammationer i lederna. Dessa var dock kortvariga då jag under en längre tid undvikit föda som förstärker inflammationer. Axlarna var slitna av att ha burit vätskeryggan under de första 50km. Den sitter bra på ryggen men att bära omkring på 2-3kg extra gör att axlarna blir slitna. Det värsta var tårna. Tårna glider, om än så lite, framåt i varje steg och sväller under en så lång löpning att de tillslut tar i kanten på skon. Jag bytte skor till en storlek större och en annan modell efter 70km och det gjorde skillnad.

Två dagar efter loppet var jag tillbaka till smärtfria knän och höfter men hade ett stort jack i pannan som den värsta smärtan. Det hade väldigt lite med loppet att göra men det var det som gjorde mest ont två dagar efter målgång. Jacket i pannan orsakades av min sambo. Jag hade på söndagen lagt mig för att sova och hon smyger in i sovrummet för att lägga sig, upptäcker då att hon har två böcker i sängen och tänker: -Jag lägger upp dem på sänggaveln. I uppläggandet av böckerna så stöter hon till en tavla som står på gaveln och den faller. Rakt ner i pannan på mig. Ganska irriterad och med en smärta i pannan säger jag några väl valda och går ut i badrummet. Blodig från jacket i pannan har jag bara skavsårsplåster att tejpa igen såret med. -Du borde kanske sy, säger hon. Men jag svarar att: -Jag orkar inte åka upp på sjukhuset. Jag har sprungit för långt redan.

Smärtan efter tavlan var mycket värre än den smärta som Ultravasan gav och den är mer bestående. Den har nu hällt i sig i tre dagar. I övrig är vardagen som vanligt igen.

/Sebbe