Utmaningar är till för att tas. Härnö Trail Race var en utmaning på två vis; inte tillräckligt med löpträning och en bansträckning som var riktigt utslagsgivande. Om 21km teknisk löpning står på schemat bör den senaste månaden ha bestått av en del löpträning men i mitt fall så var det något begränsat med löpning. Mitt fokus har legat på cykel och bandy. Det är inte träning som förbereder kroppen för upp och ner löpning på hällar och stigar fulla av rötter.

Trots att förberedelserna inte varit på topp så var loppet underbart, så underbart det nu kan bli med blåsor och lite knäont. Starten, på Vårdkasen i Härnösand, var fylld med förväntansfulla löpare. Löpare som med lite skräck i blicken, inför det som väntade.

Första delen av loppet gick på fin stig ned för berget, genom myrar och steniga partier. När  nedförsbacken vände uppåt igen så var det en klättring upp för hällar ibland med hjälp av rep. Väl på toppen så var utsikten magnifik, havet och klipporna i motljus. Jag stannade en stund och beundrade den, ja och hämtade andan!

Nedfarten gick också med rep och över hällar. Över fallna träd och ner i  hål som hade utvägen på andra sidan ett klippblock. När leden vände upp igen, för vilken gång i ordningen har jag glömt, kändes det som utmaningen var på väg att ta över från inspirationen. Jag var trött och skulle klättra 60m i rep uppför en brant vägg, en häll men den kändes som en vägg.

Att den sista backen i tävlingen var slalombacken var helt ok. Det var också den backe som var lättast att springa. Inga rötter, stenar, hällar eller annat som gör löpningen svår. Väl i mål så värkte fötterna av blåsor men känslan av att ha klarat av Härnö Trail var skön. Jag hade klarat utmaningen och kommer tillbaka nästa år. Då ska det gå fortare och jag ska vara bättre förbered.

Fotocredits: Fotgraf Lasse Näsström

11218989_842426712544536_7152515987178684000_n