Längre än någonsin förut!

Racerapport – Ultravasan 90km

I mörkret i Berga startar 800 förväntansfulla löpare sin väg mot Mora. Klockan 05:00 och även jag är förväntansfull eller något annat som jag inte vet vad det är. Det är i varje fall något som känns i kroppen. Jag vet att det är långt och jag har aldrig löpt så långt tidigare. Musik och strålkastare förstärker stämningen ytterligare. En sak som slår mig, och som är en tydlig kontrast till mitt tidigare idrottande, är att det verkar inte vara någon som är intresserad av att värma upp. Den gängse uppfattningen verkar vara den att det tar vi under den första milen.

Det regnar lite lätt och speakern uppmanar oss att ta det försiktigt över spängerna efter Mångsbodarna då de kan vara hala. Jag funderar lite snabbt över om jag har valt rätt skor och kommer fram till att det blir nog bra.

8,7,6 hela startfållan räknar ner, 3,2,1 och starten går. Det är inte någon rusning direkt, alla vet vad som väntar. Det blir en lång dag i skogen för alla. Vi tassar iväg uppför. Det är ett antal kilometer med uppförsbacke som väntar från starten. Det pratas och diskuteras under hela klättringen. Vad har du för mål? Vad har du gjort för tid tidigare? Det jämförs och spekuleras. Det enda som är säkert är att ingen vet hur utgången av loppet ska bli.

Jag springer och längtar efter det som kallas för teknisk terräng. Bilderna från Vasaloppet visar på underbara stigar, vi springer grusväg den första timmen. Sen kommer de och de är lika vackra som på bilderna. Härliga singletracks med rötter och stenar, spänger över myrar och broar över små bäckar. Det är bara att njuta. Ibland blir det kö men för det mesta är det fritt. Att det blir kö är bara bra för de flesta för det hjälper dem att klara loppet. Det är lätt att rusa på.

De första två milen går lätt. Jag håller schemat, ja till och med lite bättre. Planen är att löpa i ett 6min/km tempo och ta de pauser som behövs. Att stanna vid stationerna och fylla på med vatten och energi. Hålla sig borta från gel, sportdryck och bröd så länge det går.

Efter tre mil vänder sig en kille från Andarums IF om och säger: -Det var den tredjedelen det! Det är bara att hålla med och se glad ut. Några kilometer senare får jag min första chackning och har en tuff period mentalt. Kilometer 38-40 är inte roliga men räddas av en vätskestation där jag fyller på ordentligt. 2195m senare har Ascis en maratonpassage med musik och en mycket entusiastisk tjej som hejar och dansar. Det gav de energi som behövdes för att ta sig till Evertsberg. Planen var att ta ett längre stopp där och äta, byta kläder och dumpa vätskeryggan. Nu var behovet av sportryck också större. Salter och mineraler behövdes också fyllas på. Buljong smakar underbart när klockan är runt halv tio och man ha löpt 45km.

Knän och höfter hade gjort ont den senaste timmen men det var inte värre än att det gick att leva med. Axlarna var värst. De var stela och det gjorde det svårt att vrida på huvudet. Nu började även tårna att ömma. Det var nu dags för den delen av banan som jag innan hade fruktat mest utförsbacken efter Evertsberg. Men utan ryggan och med gott om ny energi i kroppen flöt den fint. Väl nere på platten igen var det lätt att trycka upp tempot lite och utan större ansträngning ta sig ner gott und 6min/km. Tårna var fortfarande ett problem.

Löpandes och joxande med tårna i skorna för att hitta en bra position för dem bestämde jag mig för att jag byter skor. Oxberg blir en bra plats. Farsan som var min materialare under tävligen, som gjorde ett strålande arbete, fick order om att ta fram det andra paret skor från bilen till nästa stopp. 9km det skulle jag klara i det här paret, bestämde jag.

Den andra tredjedelen passeras. Det är två av oss som springer tillsammans. Han, den andre, säger då att:-Vi ligger an till medaljtid! Mitt svar blir att: -Jag är helt övertygad om att de som får medalj redan är i mål och har säkert duschat. Han tittar på mig förvånat. Nej, inte de medaljerna! säger han. Prestationsmedaljen för att springa under 9:30. -Aha! svarar jag och tänker det skulle vara kul med jag hade ingen aning om att de existerade.

Upp mot Hökberg drömmer jag om nya skor medan jag låter benen sköta löpandes själv. Jag märker att jag går autopilot. Det känns bra att inte behöva bry sig. Det flyter på. Passerar ständigt löpare under vägen. 45:an har nu samma spår som vi så det är mest löpare från den sträckan jag passerar. Framme, Hökberg, tar den mat och dryck jag vill ha och lägger mig i gräset en stund innan jag byter skor. Trycket på tårna minskar direkt, underbart. Jag byter strategi.

Jag börjar gå i de brantaste nedförsbackarna. Uppför springer jag fortfarande ganska lätt. Fascinerad av min egen kropp låter jag den styra farten och ansträngningen själv. De enda gånger som jag behöver gå in och styra är i de längre backarnas sista delar. Viker av mot Eldris. Stannar en stund vid kontrollen och kollar efter Farsan men han är inte där. Var tvungen att ha specialtillstånd för att få komma dit. Jag springer vidare. Tänker på medaljen och undrar om det inte blir tajt.

Klockan piper 3,5km kvar, 9:11. Det finns en chans men då måste det går fort på slutet. Ökar farten. Passerar en väg och en gubben ropar förvånat: -Du springer ju lätt!  Jag tänker på medaljen, måste stå på. 2,5km kvar, 4.52 på den senaste km, det kan gå. Autopiloten är av nu är det öppna spjäll som gäller.

-Klarar du inte medaljen får du göra det igen, hotar jag mig själv.

Sträcker ut steget så långt jag kan, 4.55, chansen finns. Passerar campingen, smärtorna i kroppen är som bortblåsta, allt som betyder något är medaljen. 500m kvar 4.55 igen och jag trycker vad jag har över bron in mot stan och över upploppet. 9.27 och medaljen är min. Min klocka och tävlingsklocka var inte helt i sync men nu spelar det ingen roll, jag klarade det!

Ibland fungerar hot-ivation lika bra som motivation bara det kommer från rätt person och betyder något för den som det berör.

Tack till Åke Falk för race support, Mats Björkman för priset, Alnö Race Team för utmaningen, Maria för supporten hemma, Ida Johansson och Mattias Berglund för den sista delen av loppet, Ellinor Fransson för träningen och alla ni andra för alla lyckönskningar.

 

Leave a Reply