Utanför fönstret faller snön och här inne alstrar elementen värme för full kraft. Barnen har varit ute och åkt pulka. Vi har haft besök av familj och goda vänner. Tack vare barnvaktshjälp från min bror med sambo kunde jag och min sambo delta i en föreningsaktivitet. Höknatten en orienteringstävling, patrull och natt-ol med efterföljande bankett. Vår sociala plattform fungerar.

Kvällen och veckans tidigare händelser fick mig att tänka på hur viktigt den sociala plattform som föreningslivet erbjuder. Hur orienteringen under gårdagen erbjöd ett tillfälle där många människor fick möjligheten att vara betydelsefulla. Ett tillfälle där några fick chansen att pressa gränser. Ett tillfälle där några andra gavs möjligheten att få arrangera för oss som sprang. Det maskineri som krävs för att en tävling ska fungera. Många relationer som odlas och ett ömsesidigt utbyte av tjänster. Tjänster som under året växlar plats, de som tävlat arrangerar och de som arrangerat tävlar. Resultaten är klart underordnade.

Att springa 10km med pannlampa tillsammans med en partner är speciellt. Kallt, långt och mörkt låter kanske inte så inbjudande och kanske är svårt att se hur det ska kunna vara en social plattform. Att springa natt-ol visar tydligt känsligheten med relationer och support-system. Slocknar lampan kommer jag irra runt utan möjlighet att finna nästa kontroll. Jag har en partner så då får vi dela på lampa, slocknar den får vi irra tillsammans.

Vi som sprang är bara en liten del av den plattform jag pratar om och framförallt vad händer med de som inte hittar eller hamnar utanför en socialplattform. De som saknar ett socialt skyddsnät på grund av dåliga relationer med familj eller vänner. Idrotten har en viktig roll i att erbjuda en social plattform för alla, oavsett ålder, kön eller förmåga. En lampa i ett mörker, en partner som erbjuder delad lampa, kontrollvakter med eldar och värme som bockar av de som passerat och som inte kommer att gå förrän de vet att ingen är kvar.

Jag har tidigare skrivit om hur vi ska ta hand om barnen. Jag vill nu lyfta frågan om de som trappar ner, som slutar vara aktiva eller de som vill fortsätta tävla fast de blivit äldre men inte känner att de kan och som lämnar plattformen. Varför gör de det? Tvingas de på grund av hur idrotten är utformad? Skridsko är min idrott och där ser jag plattformarna för äldre försvinna mer och mer. Klubbarna blir mindre och mindre räknat i medlemmar och aktiva. Den sociala verksamheten så som fester, arbeten för att stärka klubbkassan/klubbkänslan och utflykter i klubbens namn där unga och äldre får en chans att mötas hålls mer sällan. När tävlingsresultaten och uttagningar till mästerskap blir viktigare än glädjen att åka skridskor så blir den sociala plattformen mindre och utslagningen högre. Det blir färre och färre tävlingar som alla kan/får åka.

Lika viktiga för skridskon överlevnad är veteranerna. Att verka för att alla ska få en plats i föreningen är viktigare än något annat. Träningsmetoder, optimering och prestationer på elitnivå blir ointressant om man känner utanförskap. Inkludering är fortsatt mitt nyckelord, inkludera någon som du känner har hamnat utanför, någon som behöver en plattform eller som gör plattformen starkare. Ring eller skriv till någon och bjud in till verksamhet. Skapa verksamhet i föreningarna igen.

Kör bara kör! #allatillskridskobanan

/Sebbe