Att släppa ut barn på is med skridskor under fötterna är något speciellt. Vi  startade vår skridskoskola, SkridskoNinjorna, för den här säsongen igår. Det var full fart och mycket glädje. Just glädje och inkludering är nyckelord i verksamheten, alla får vara med. Vill någon vara med så får de det, alla skridskor är tillåtna, hjälm är ett måste men har du inga skridskor eller hjälm får du låna.

Jag har vart i skridskosporten i 40år och sett det mesta. Jag har tävlat på alla nivåer, från knatte till VM för seniorer. Jag har upplevt mycket bra saker och skridskon har gett mig otroligt mycket men en sak som hela tiden kommer tillbaka är att skridsko är en sluten idrott. Det är inte lätt att hitta till skridskoföreningarna eller skridskobanorna och då menar jag tränings- och tävlings-delen av sporten. Den utövas, i Sverige, till klart övervägande del av vita män(pojkar), tränade av män, fostrade av små grupperingar med ett kodat språk som gör det skrämmande för någon som inte är “inne” i miljön. Med utgångspunkt i detta vill jag gör annat, det är svårt för jag är en av de som jag har beskrivit.

Därför har jag tagit utgångspunkt i några begrepp när skapat SkridskoNinjorna. Den första är att sänka trösklar, i en idrott(hastighetsskridsko) med special utrustning som inte kan köpas i vanlig sporthandel så måste man initialt bortse från den och arbeta med det som finns. Barn vill åka skridskor. Därför är alla skridskor välkomna. Min erfarenhet säger mig att det är inte viktigt vilken utrustning barnen har i början utan den bör växa med barnen och deras färdigheter. En annan tröskel är pengar därför kostar det bara medlemsavgiften för barnen att vara med, varför skulle det kosta mer? Det är väl verksamhet som föreningen ska syssla med och den ska väl finnas inom ramen för medlemskapet. Kostar verksamheten mer bör föreningen hitta andra sätt att finansiera den än att ta ut det av barnen.

Ytterligare en tröskel inom skridskon är att vi som är verksamma inom idrotten tycker att den är komplex och måste utföras på ett specifikt sätt. Det begränsar, framförallt nya tränare eller ledare. För mig är det viktigt att vi är många ledare och att jag inte är viktigast. Jag har ett huvudansvar men det innebär inte att jag måste stå på isen som tala om för barnen vad de ska göra. Jag vill att alla ledare i SkridskoNinjorna ska känna att de har friheten att leda inom ramen för programmet.

Det andra begreppet som verksamheten stödjer sig på är inkludering. Verksamheten bygger på att barn ska känna rörelseglädje med skridsko som plattform. Vilka skridskor eller vilka förkunskaper som barnen har är inte avgörande för att vara med eller känna rörelseglädjen. Vi bygger inte verksamheten på att det ska vara lika som vuxenidrotten skridsko utan på att barnen ska utveckla basfärdigheter inom skridskons plattform. Färdigheter som hoppa, rulla, sparka, kasta, flyta, glida m.m. är viktigare än varvtider och personbästa. Vi tränar inte, vi övar och leker.

Vad vill jag då säga med detta?

Skridsko är en liten idrott när det gäller klassisk tävlings- och träningsform. Ofta får jag hör att det skulle vara viktigt för skridskon att få fram en stor stjärna för att skridskon ska växa och ta mer plats i IdrottsSverige men jag är av en helt annan åsikt. Det är viktigare för skridskon att Sundsvall eller andra städer har 100 åkare på KM än att någon tar medalj på VM. Skridsko har jobbat med metoden “en åt gången” så länge som jag kan minnas och det finns medaljer i den historien men inte fler åkare. Jag vill ha en levande idrott och med många som vill träna och tävla tillsammans, görs det rätt så finns kraften att både jobba med utanförskap, trösklar och prestationer oavsett nivå.

/Sebbe