Sitter och funderar kring en händelse från i somras och vad den betydde för mig. Jag gör många saker och en vän brukar fråga om jag har extra timmar på dygnet. När den vännen önskade några av min timmar så var det ingen tvekan om att schemat skulle ändras och bokas upp. Det jag funderar över är frågeställningen -Vad är en present?

I födelsedagspresent fick en cykeltur där jag oxå fick låna ut en cykel till givaren. Kan man kalla flera timmars trampande och att låna ut ett fordon för en present? Jag väljer att se det som en present och en fin sådan för den är noga utvald och anpassad efter mig som person. Stora förväntningar på presenten från den dagen som jag förärades den till den dag resan skulle gå. En del av presenten låg i att tillsammans bestämma ett datum för resan, kanske den svåraste delen i presenten. Vi hade pratat under en längre tid om att kunna göra ett äventyr. 

På bestämt datum lovade SMHI en klass 1 varning och jag hade några timmar att jobba. Jonte kom till butiken nån timme innan jag slutade, redo att åka. Hans väg till butiken var i regn och när han klev in genom dörren så droppade det av cykeln och hjälmen. Regnvädret skulle röra sig mot nordväst precis den väg som vi skulle ta, vägen mot Sollefteå. Nervöst tittade vi ut genom dörrarna vid jämna och ojämna tillfällen för att se hur stormen drog fram. 

Klockan blev 15:00 och det var dags att stänga butiken. Ute droppade det fortsatt. Det tog längre tid än vanligt att stänga butiken. Väl ute och med butiken låst och larmad började resan.

Runt om oss kändes det som om det regnade men på oss föll inget. SMHI:s prognos till trots så verkade vi trampa i stormens öga och blev helt förskonade från regnet och vinden. Första stoppet macken i Viksjö. En magisk plats där det finns all sköns bråte och kuriosa. Kaffe och kaka sen tillbaka upp i sadeln igen. Från Viksjö så stiger det för en god stund och det liknar de låga alperna med kossor och branta sluttningar ner mot sjön. Vägen slingar sig. Med ett tramptag i taget rör vi oss framåt uppåt. Vi kommer inte till några höga höjder men det känns i benen likväl. 

Samtalet är det viktigaste under en lång tur. Det går från högt till lågt och allt däremellan. Vi pratar om vädret, om saker vi passerar, saker vi tänker på och händelser vi haft tidigare. Det avhandlas ämnen som är rent hypotetiska eller som rör strategiska ställningstaganden. Det är svårt att hitta situationer där två personer sitter bredvid varandra under 5 timmar och känner att de har tid att reflektera som är bättre än på en cykeltur.

När vi lämnat Viksjö skulle det dröja länge innan vi skulle se en större bebyggelse igen. Det är svårt att begripa hur få hus det är längs vägen och ensamma vi var. Att vara ensamma var det vi sökte och ville uppleva. Att cykla från A till B, övernatta och sen fara vidare från B till A är något annat än att cykla en runda. Vi bar med oss allt som vi behövde. Vi skulle övernatta på Hallstaberget så så mycket saker behövdes inte men ändå. Att vara self-supported även i liten skala är en känsla av frihet. En sida av cyklingen som jag länge längtat till. 

Vi susar in mot Sollefteå men inser att det är en 2-1 väg sista biten. Lite osäkra svänger vi av in i Långsele och stannar till. Det skymmer och alla de färger som stärker känslan av avskildhet tar över. Vi kollar kartan och bestämmer oss för Södra Järnvägsgatan, det borde funka att följa järnvägen. Två EPA-traktorer passerar oss med ett okänt antal passagerare. Vi trampar på och sen tar asfalten slut. Grusväg var inte planerat. I varje fall inte 2 mil med grusväg klockan 20:00 men ett äventyr är ett äventyr. Om det inte varit för den snutten med grusväg så hade vi inte sett den magiska vy som finns efter vi passerat Nässe, en vy över dalen där Faxeälven rinner.

Varje bra resa avslutas med en knorr och backen upp till Hallstaberget var verkligen en knorr. Backen lutar skarpt och när jag suttit i sadeln 5 timmar så var det ändå värt ett försök att åka så fort jag kan. Väl uppe så står jag lutad över styret, med hjärtat hårt bultande och benen sprängdes och beundrar utsikten. Bara SPA kvar.

Mat och öl följt av SPA väntade oss under kvällen. Vi var båda lite trötta men mycket nöjda över prestationen. Imorgon väntar samma sak igen åt andra hållet.

Vägen hem blev en annan. Vi tog vägen över Bispgården. Backen upp till Hallstaberget var tuff men den är läskigare nerför. Väl nere så var det bara till att trampa igen. Vi hade 4 mil med lätt motlut att jobba med. Vi var inte helt medvetna om att det var så. Jag hade sjävklart kollat kartan men verkligheten var längre än kartan. Varje krön lovade en nedfart men den infann sig aldrig. Vet inte hur många krön det var på vägen mellan Sollefteå och Bispgården. När skylten med Jämtland på tillslut infann sig och det började luta nedför på riktigt steg entusiasmen. Till och med solen började lysa.

Vägen längs Indalsälven måste var en av de vackraste i Sverige. Branta sluttningar varvas med milsvidd utsikt och hus som klänger sig fast på sidorna. Sen kommer det ängsmarker och en Thailändsk Paviljong. Det blev lunch på Paviljongen. Sen full fart igen. Det började kosta lite mer nu. Vi börjar se slutet på resan. Stoppen blir lite mer frekventa. Coop i Indal blev sista stopp för proviantering. Jonte som inte tidigare cykla längre en 7 mil klämde på två dagar 27 mil. Grymt imponerande. Lite skav i rumpan och en diffus smärta i knät var priset han betalade, vi var båda överens om att det var billigt. 

Efter Bergsåker skildes vi åt. Han hem till Södermalm och jag upp till Granloholm. Nöjda och trötta efter en lång tid sadeln.

Det här var en av det bästa presenterna som jag blivit förärad. Det borde tillika vara en av de bästa att ge. Att ge en upplevelse som är designad för mottagaren men som givaren oxå önskar att vara en del av är perfekt. Ge mer upplevelser i present. Det stärker relationer och skapar minnen. 

Tack för presenten, Jonthan!

//Sebbe